Jag var hos L och tömde hans källare på mina saker idag. Saker som jag tidigare inte har tagit av en anledningar som jag själv inte vet om. Jag vill säga att det är på grund utav lathet men jag tror i själva verket att det beror på seperationsångest. Med det menar jag att om jag hade saker kvar där så var jag på något sätt fortfarande en del utav hans liv. Jag vet nu att det inte fungerar så, det har jag nog vetat hela tiden, men det har kännts bra till och från. Hoppet har på något sätt hela tiden funnits där, hoppet om att han ska ångra sitt beslut och insé att jag är tjejen för honom. Det har blivit tydligare och tydligare vecka för vecka att så inte är fallet. Därav flytten av mina saker idag.

Jag orkar inte gå och hoppas längre.

Filmsnutten under beskriver ganska exakt hur jag känner och hur jag mår. Osynlig, liten och obetydelselös med hoppet om att jag ska återfå känslan av att jag betyder något för någon.

Klippet kommer ifrån min absoluta favoritfilm the holiday. Den har alltid gett mig en må bra känsla, idag var första gången som jag såg den och kände mig illa till mods. Det är precis som om hoppet om kärleken är borta.